Dopet (5:e och sista inlägget)

Detta är min berättelse

Någon gång för länge sedan döptes jag av en församlingspräst. Jag vet inte var. Inte heller när. Inte av vem (alltså vad församlingsprästen hette). Men i församlingens dataregister står det att jag är både döpt och konfirmerad.

I min värld betydde detta inte särskilt mycket. Inte som barn – inte heller som tonåring. Ingenting alls, om jag ska vara uppriktig. Innan jag fyllt typ sexton hade jag aldrig reflekterat över dopet. Antagligen var det bara en namngivningsseremoni som tillskrivit mig det något platta namnet ”Stig” och därmed utan värde.

Under tonåren breddades min umgängeskrets lite grann. Till mina vänner räknade jag med tiden både pingstvänner (en handfull, kanske) och någon missionsförbundare. Från början pratade vi om Den helige Ande och olika nådegåvor, men sällan eller aldrig om dopet. Själv blev jag en hängiven läsare av Frank Mangs litteratur. En halv hyllmeter med Mangs böcker stod länge i min bokhylla. Som den missionsförbundare Mangs var, betonade han den personliga omvändelsen mer än allt annat. Hans uppmaningar om att som sökare våga ”ge sig hän” har jag tagit till mig av, vid upprepade tillfällen.

Hängivenheten fann inga gränser. Bönegrupper med lovsånger och upptäckande av nådegåvor blev en verklighet. Jämnåriga anslöt och bönegrupperna blev fler. Det var en fantastisk tid, på många vis. Ordet ”ekumenik” började användas mer frekvent och umgänget över samfundsgränser var ett faktum.

Men en dag fick jag en liten uppfordrande fråga från någon, om det inte var dags att döpa sig. I en handvändning ersattes någonting ungdomligt, oskuldsfullt, mot känslan av att vara en bricka i ett spel. En märklig känsla av att inte duga bland de jag kallade vänner. Varför ska jag döpa mig igen? Räknas inte mitt första och hittills enda dop?

Nej. Det blev inget nytt dop för mig. Men en lång vandring med många seriösa och lite jobbiga frågor tog över. Jag tyckte att baptisterna hade någonting som jag saknade. Gemenskapen i församlingen. Musikstilen jag tyckte om. Och det tydliga bildspråket i deras nedsänkningsdop. Tänk att få begrava det gamla i dopgraven och få uppstå som ny människa! Men om jag ska vara uppriktig så var det inte dopet i sig som jag ville vara med om. Utan det var upplevelsen. Och insikten om att detta var den enda vägen in i en etablerad gemenskap med de nyvunna vännerna gjorde också sitt i frågan om jag ändå skulle låta döpa (om) mig.

Det var hängivenheten och upplevelsen jag sökte (och därmed säger jag ingenting om andra människors sökande och frågor om dopet). Jag ville ge allt och jag ville få allt. Men tack vare samtalen med Gunnar Fallman och genomläsning av den bok han skrivit och som jag delvis använt mig av i denna serie av inlägg, kunde jag stanna där jag var. Döpt som barn av en icke namngiven församlingspräst.

Jag stannade i den Lutherska kyrkan och känner mig oerhört tacksam över vad den ger mig. Eller vad Gud ger genom den. Trygg i dopet, därför att jag i allra högsta grad uppfattar det som ett bibliskt dop. Visst, vattenmängden och nedsänkningen gör bildspråket ännu tydligare i en pingstkyrka eller en sjö, men som jag konstaterat tidigare handlar dopet mer om innehåll än utformning. Precis som barnet som bars genom Röda havet var en del av ”befrielsen” är också jag i och med dopet för länge sedan del av Guds gemenskap.

Förutom rätten att få kallas Guds barn har dopet även erbjudit mig hjälparen, Den helige Ande. Läs till exempel Romarbrevet 8. Utan att förstå hur det går till, kan jag vara viss om att varje människa som blir nyfiken på Jesu person och uppdrag har påverkats av Guds Ande. Vidare är alla som döpts mottagare av den hjälpare som i livets olika frågeställningar väcker nyfikenheten på Tryggheten.

Vad säger jag till den som redan döpts och som i ekumenikens bakgator nåtts av uppmaningen till omdop? Jag säger: 1 Ta det lugnt. Du säger att du redan är döpt och detta är en trygg bas att vila på. Tänk fritt, fråga fritt, men skynda inte. 2. Ställ frågor till pastorer och präster som du har förtroende för. Studentpräster. Eller andra kristna? Ta med frågan och ge den tid. 3. Ställ dig själv inför den lite besvärliga frågan varför du skulle vilja döpa om dig. Är det för att du vill vara ett Guds barn? Är det för att du vill vara en del av ett visst sammanhang? Är det en andlig upplevelse som du söker?

Om det är ett sunt ekumeniskt sammanhang så kommer man att respektera dina frågor och fundera högt tillsammans med dig. Är det ett ställe där man kommer att ogiltigförklara dina andliga rötter och ”tvinga in dig” i ett annat sammanhang så är det respektlöst. I alla fall skulle inte jag ta ett sådant sammanhang på allvar.

Förresten skulle jag kunna berätta om helt fantastiska händelser som jag fått vara med om, även om jag valde att stanna kvar i mitt barndop. För det är ju tså med den helige Ande, att han inte bara uppenbarar sig vid själva dopet (uppriktigt sagt är Anden ganska osynlig vid många dop, oaktat om det är i dopgrav eller vid en dopfunt!). Kraften och utrustningen visar sig vid upprepade tillfällen och ibland på oväntade sätt. Men om det kan jag berätta för den som frågar mig muntligt. Jag tror att vi kan få spännande samtal!

Till sist tillägger jag att jag också känner stor respekt för många av er som låtit frågan om dopet leda er till dopgraven. Jag delar kanske inte alla era slutsatser. Men i ett ekumeniskt sammanhang där alla ska ha rätten att äga sin berättelse måste det också finnas plats för den som tagit andra beslut än vad jag gjort. Din berättelse och dina slutsatser ska jag varken förlöjliga eller skratta åt.

Detta var just ”min berättelse”. Slut på serien om dopet!

PS. Lägger in ett par länkar under temat i efterhand.Dels från en sida som dessutom finns med bland mina länkar: Teologiforum samt en artikel från tidningen Dagen

Annonser

4 reaktioner på ”Dopet (5:e och sista inlägget)

  1. Det var inte meningen att vara anonym, ursäkta. Mycket läsvärda länkar du lagt in, tipsat om. Ser att Roger Hammarsten utvecklat sina tankar i ämnet. Intressant! Roger var en av mina elever under 70-t. En tänkare! Nu ska jag fördjupa mig ytterligare, ge tid för innehållet i länktexterna.
    Också ett tack Stig för en givande predikan i dag i kyrkan. Gillar din fria stil, manusbefriat, och de analyserande vindlingarna av dagens text…
    /Kjell
    ps instämmer i tillägget om ”att äga sin berättelse” ds

  2. Tack för intressanta tankar…..gillar uttrycket ”att äga sin berättelse” samt det du utvecklar om ekumenik. Slungas bakåt till tiden på Solvik för snart 60 år sedan. Där förekom kompakt undervisning och samtal i kristliga frågor som var som injektioner i den unga själen… En givande tid i andligt avseende och mycket bär man med sig som är ”min berättelse”. Vill inte vara utan detta ”universum med stänk av oändligheten”

    • Att ”äga sin berättelse” har många bottnar. Att prata till punkt. Att få tid. Att få tänka fritt. Att … Tack för dina reflektioner, ”anonym”!

Kommentarsfunktionen är stängd.