Hobbyrummet

Dagens projekt? Inte bara dagens, utan en längre tids projekt. Ett permanent system för spånsugen i garaget. Helt enkelt för att jag gillar att bygga och arbeta med trä. Att varje gång det ska sågas eller slipas blir det damm. Hittills har jag löst det genom att hålla till utomhus, vilket i längden blir både blött och kallt.

Men nu installerar jag alltså hemmabygget, ett rörsystem som kommer att underlätta allt byggande. Jag har lånat en bild från internet som liksom får fungera som förebild. Bilden kommer från ett forum som kallar ”bygga hus”:

Fast ska jag vara riktigt ärlig, så är det nog ungefär som när man bygger med Lego – det är byggandet som är roligt. Sedan använder man kanske inte alltid det man byggt. Hur det blir i min hobbyverkstad (garaget) för framtiden utvisa. Men just byggande är alltså det primära.

Jag har googlat på ”bygge av spånsug” och nästan kört vilse. Det finns MASSOR med trådar om ämnet. Och därför har jag också fått många tips att använda mig av.

Till att börja med ska det inte blir dyrare än nödvändigt. En grovdammsugare från Jula till halva priset – 750 kronor.

Och så avloppsrör från Biltema eller Byggmax med diametern 50 mm. Lite plywood och någon gammal pvc-golvplanka från vindan. Sedan tid. För att inte behöva byta påsar hela tiden i grovdammsugaren sätter jag in en avskiljare. Inga filter, utan en cyklonavskiljare (en plastkona som sorterar bort dammet med centrifugalkraft som princip). Sådana kostar normalt en tusenlapp, ungefär. Men jag hittade en kinavariant som jag beställt för en hundralapp med frakt och allt.

Och så då portarna, som man styr sugen med, till det verktyg eller den maskin som vill använda. De går att köpa, men inte till ”min” dimension. Och när allt kommer omkring så är de inte svåra att göra själv. Och så fick det bli. Nu har jag gjort en prototyp, och på det följer massproduceringen av ytterligare sex portar.

Då jag tycker att byggandet är det roliga (byggandet av rörsystemet) lägger jag ner lite extra på själva utseendet. Även om jag inte kommer att använda det alltför ofta, så ska det i alla fall vara snyggt. Och bara därför målar jag alltihop. Röda portar och resten i vitt. Gammal sprejmåla som redan fanns i garaget fungerar bra för ändamålet.

Annonser

Bilder från ett färdigt badrum

Jag hade sett fram emot att få badrummet klart idag, och så blev det nästan. Men bara nästan. En dörr framför skåpen med alla röranslutningar saknas, liksom ett passande vattenlås under tvättstället. På grund av det senare går det inte att stänga en av de fyra lådorna än. Men det är ingen stor sak i sammanhanget. Lite värre med taklisterna som inte kommit upp, vilket beror på att jag inte köpt listmaterialet än.

Fast nu är det ändå i känslan klart. Fem månader, nästan sex månader, efter påbörjad renovering. Fast klart före julafton – med god marginal. Här följer några ”inredningsbilder”.

Det första gästerna brukar kolla, diskret och utan att egentligen vara medveten om att det synts (:-)), är hur mycket man ser genom glasblocken. Faktum är att man inte ser någonting alls. Bara att det kommer ut lite ljus till en ganska mörk del av hallen. Dessa glasblock är jag nöjd med. Särskilt infällningen i panelen. Fast ska sanningen fram, kommer panelen inte att vara kvar särskilt länge. Rivningen av bröstpanelen och renoveringen av hallen står nu högst upp på min ”bucket list”. Före sommaren kanske?


Från andra hållet. En listning utan lite vit akrylat är ingen riktig listning, sagt till den som granskar vinklar…


Ordning och reda. Det var hit luckan ska sättas inom några dagar.


Hunden har redan insett att vi fått in badkaret, dit hon gärna går efter att ha fått snö under och runt tassarna efter promenader i nollgradigt före. Svedbergs.


Och så högtalaren som sommartid sitter i uterummet. Idén fick jag faktiskt på Ikea i Gävle, där det i alla fall tidigare alltid spelades klassisk musik inne på herrarnas toalett utanför restaurangen. Så nu vet ni. Även spegel och tvättställ från Svedbergs.


En såndär vattenfallskran har jag faktiskt skrivit om på min blogg för många år sedan. Att jag någon gång skulle vilja ha en i mitt kommande badrum. Nu är jag där. Får väl drömma om någonting annat, då. Eller bara vara tacksam över att det gick som jag önskade.


Den där glasklockan köpte vi på Orrefors outlet nere i västra Skåne 2010. Vi bilade ner för att besöka familjemedlemmar som då bodde där. Och några vänner från tiden i Uppsala. Ett kärt minne utan något större ekonomiskt värde. Länge stod den på tvättstället i vårt förra hus. Men hit har den inte fått komma förrän nu.

Högst personligt om tvivel och sådant

Jag var tjugo och någonting. Hade haft turen att träffa rätt. Sagt rätt saker. Mött intressanta människor som i sin tur känt intressanta människor. Jag hade medverkat någon gång med Peter Halldorf, lånat koncept av Arne Höglund, delat hotellrum med en annan välkänd förkunnare på Lidingö som sa att Tomas Sjödin skulle kunna bli en bra radioröst eller författare. Eller båda delarna. De kände varandra rätt väl. 

Så medverkade jag i ett sammanhang i Finland. Pieksämäki nära Jyväskylä på samma centrala plats i Finland som Östersund har i Sverige. Psykologen Alf B Svensson höll seminarier om samlevnad och relationer. Själv var jag någon typ av huvudtalare under en vecka. Tusentalet deltagare. Och så jag på tjugo och någonting. Kanske närmare trettio. Jag har inga större minnen från de större samlingarna. Men jag kommer ihåg samtalen på kvällarna med Alf B Svensson. Varma samtal. 

Klockan tre på natten vaknade jag. Det var som om någon stött i mig. Frågan kom inifrån på ett obehagligt sätt: Tänk om allt är en lögn? Det du sagt? Det du är? Det du tror på? Tänk om Jesus är en lögn? BARA EN LÖGN?! 

Idag är jag femtiofem och lever ett annat liv. Halldorf kommer antagligen inte ihåg mig. Min kompis för en vecka på Lidingö har jag tappat namnet på – men han skulle få rätt om Tomas Sjödin.  Alf B Svensson har jag ingen kontakt med längre, även om jag gärna skulle återta den där vi slutade för länge sedan. Bara för att jag blev varm av våra samtal. 

Men den där frågan som väckte mig i Pieksämäki har fortsatt att borra sig in. Frågan har format mig. Gett mycket av det jag gör idag en annan framtoning. Jag tror att det finns mycket lögn i kyrkan. I predikningarna. Jag vet att lögnen bor i mig också. Jag får leva med det. 

Men ändå. 

Det som i någon mån slogs i spillror i mitt Pieksämäki skulle på ett paradoxalt sätt bli starten på någonting nytt för mig. I det ensamma samtalet. I det innerliga, uppriktiga. Jag brottas fortfarande med frågor om sanning och äkthet. Men jag blir inte längre rädd för det oväntade. Inte på samma sätt. Andra har berättat samma sak. Om hur den starka livsstrimman visade sig i gruppen av anonyma alkoholister eller i ett bibelstudium. Eller i ett terapirum. I det avskalade. 

Lika tydligt som den skrämmande frågan väckte mig i Pieksämäki i början av 1990, lika tryggt är svaret idag.  Att Sanningen är så stark att den både vågar och orkar lyssna på de mest desperata frågorna om tvivel och fall. 

Väntar fortfarande

Jag: Jag är sugen på någonting. 

Frun: Jaha? 

Jag: Det ska vara någonting salt. Vad tycker du att jag ska ta? Tomatpuré, torkad lök eller Kalix löjrom?

Väntar fortfarande på ett svar. 

Då jag lovat mig själv att inte lägga ut någon mer bild på bloggen som visar badrummet förrän det är färdigt, får jag se på saken ur en annan vinkel. 

Det är så, att jag fått ett löfte från hustrun, att den dag som badrummet är klart ska jag få köpa mig en Sonos 1 (för den oinvide: en högtalare) till badrummet. Och nu börjar jag ju ana slutet,  eller i alla fall sluttampen på ett av mitt livs större byggprojekt. Och det var då jag började inse att jag egentligen inte behöver en Sonos 1. Eller… ja… klart jag vill ha en. Men det dök upp en annan sak som jag så länge vela ha. 


Första gången jag provade en var i äldsta dotterns bostadsrättsförening i Stockholm. En riktigt bra bordscirkelsåg. De ville ha upp en hylla till ett TV-spel, och jag hjälpte dem med den saken. I föreningens hobbyrum nere på källarplanet stod den. Bordssågen. Och nu blev det alltså dags för mig. Om jag räknar in alla reseersättningar jag ännu inte hämtat hem av andra än min egen arbetsgivare, och så tänker jag bort Sonos 1- högtalaren. Då är jag nästan i mål med sågen. Och tills vidare, kanske fram till sommaren, får uterummets Sonos 3 vikariera som etta. 

Och då var det då frågan om den skulle rymmas i garaget. Varpå ett större sorteringspass togvid. En ny hylla sattes upp. Och mycket kastades. Faktum är att det blev så roligt att vara i garaget, att jag för ett tag glömde bort bygget i badrummet. Inte för sågen. Den har jag inte vågat starta än. Men för ordningen! 

Ny energi var namnet. 

Snart klart

I går inledde jag kaklingen av badrummet. Efter fem månader börjar jag ana slutet på renoveringen vilket känns både roligt och skönt. Detta är ett ganska stort amatörprojekt, och det är nog ingenting jag vill rekommendera för den som inte arbetat praktiskt tidigare.

Svårast har det nog varit att läsa och tyda byggnadsnormerna. Dimension på reglar, högsta avstånd mellan reglarna, material på plywoodskivor och gips, skillnad mellan fuktzoon 1 och 2, hur man tätar runt fönster och dörrar, att innerdörren ska vara placerad i linje med badrummets innerväggar, att avståndet mellan golv och nedre kant på kakel ska vara ca 7 cm (vi lägger plastmatta på golvet), att eluttag kan placeras inom vissa zoner men att man inte får ha kopplingsdosor i ett våtrum, att hela serien av underarbete till kaklet (fuktspärr t ex) måste ha samma tillverkare, att lutningen på allt VVS ska vara rätt, och så vidare.

Och i det löpande arbetet en helt annan sak: att hålla ordning på sakerna. Verktyg och material. Det är jag dålig på. Eller att hålla rent när jag kaklar. Det blir fixmassa överallt. På händer, golv, på och mellan plattor, i garaget, blä. Antar att det är ett moment i utbildning till hantverkare. Det tar tid att få rent!

Kostnaden för renoveringen beräknas till ca 80 tkr. Och då har vi budgeterat med 15 tkr till vvsfirmans hantverkare och mattläggaren. I övrigt enbart material. Dyrt, men ändå i sammanhanget inte dyrt alls. Ett nytt badrum av denna typ kan kosta upp emot 200 tkr om man inte gör någonting själv och väljer lite mer exklusiv inredning.

Fallgroparna, då? Att missa kontakten med försäkringsbolaget. Att inte följa regelverket som kan påverka ersättningen vid eventuella skador längre fram. Att glömma dokumentationen av arbetet. Att slarva någonstans. I mycket annat byggarbete går det ju att gena i svängarna (slarvtapetsera bakom en garderob, typ), men i ett våtutrymme finns inga genvägar.

Jag gillar utmaningen i byggandet. Jag gillar att se ett konkret resultat när jag bygger. Som ett komplement till mitt arbete och andra sysslor. Därför gör jag det själv.

I går kaklade jag alltså. Lite mer än en vägg. Det var enkelt, eftersom väggen är rak och saknar rör och eluttag. Bara smälla upp. Fast de tre kvarvarande väggarna blir mer tidsödande, där blir det både håltagningar och kapningar av kakelplattor. Jag är ledig på måndag och målsättningen är att kunna ringa mattläggaren efter det. Han är beredd och det närmar sig som sagt final. Nästa blogginlägg som handlar om badrummet ska visa slutresultatet. Nedan några bilder från arbetet, i inverterad kronologisk ordning.

Att lyfta andra – om nomineringsval och annat

Dagen, som startade 05.00 blev innehållsrik. Efter förmiddagens val av representanter till domkapitlet följde nomineringsvalet av ny biskop under eftermiddagen. Det första var enkelt avklarat. Tre personer valdes in i olika funktioner. Klart och betalt, som man säger på klingande pitemål. Omöjligt att återge i skrift, men enkelt uttryck för att det gick fort.

Efter det blev det dags för de som ville lobba för personer man tillfrågat och som man önskar se i funktionen som biskop framöver.

Och här kommer det intressanta. Hur lobbandet såg ut, vad talen innehöll. Den som vann första valomgången av två eller tre, blev Åsa Nyström. Mycket kan hända än, men ändå kan man konstatera att det sannolikt skulle vara ett mycket bra namn för uppgiften. Hon fick många goda vitsord. Det bästa återkommande omdömet var för mig när man sa att hon har en förmåga att entusiasmera omgivningen och lyfta andra. Utan att känna henne är jag beredd att hålla med och det skulle kännas tryggt med henne i biskopsstolen för Luleå stift. Det sämsta, men samtidigt både varma, mänskliga och välvilliga argumentet för Åsa som biskop var att hon är kvinna. Jag förstår tanken. Och det drog ner många applåder. Men ändå. Vill jag ha Åsa för att hon är kvinna? Eller omvänt, vill hon bli vald därför att hon är kvinna? Om jag svarar för mig själv kan jag mycket väl rösta på henne i nästa val. Fast som grund för detta ligger inte hennes kön utan alla de kvalitéer som svarar bra mot det som Luleå stift behöver just nu. Oavsett vem som bär på de bästa förutsättningarna.

Förresten – hur skulle det ha sett ut om någon sagt att man vill ha någon av de manliga kandidaterna därför att de är män? Tack och lov var det ingen som sa så. I alla fall inte officiellt. Och det var tur, för det skulle inte ha sett bra ut.

Den där gåvan, att kunna lyfta andra i omgivningen, är nog en av de finaste gåvor en medmänniska kan ha. Och den gåvan såg jag för övrigt hos en god vän och tillika kollega. Han frågade nämligen om jag var villig att ställa upp i valet av personer till domkapitlet. Han var helt ärlig. Han räknade upp andra kollegor som han redan frågat och som avböjt. Och inte är jag säker på att någon – inte ens frågaren själv – skulle ha röstat på mig om jag ställt upp. Men ändå. Den där frågan. Det gav en trevlig eftersmak till händelsen. Den lyfte mig i någon mening. Mitt svar var att jag aldrig brukar tacka nej till oväntade förslag, men att detta ändå tangerade gränsen för vad jag skulle kunna tänka mig. Så jag sa precis som andra gjort före mig: tack men nej tack.

Men som ett experiment lät jag tanken leva kvar under dagen. Jag speglade mig i vad andra sa om de som man lobbade för och undrade samtidigt vad någon skulle ha kunnat säga om mig. En riktigt rolig tanke att spegla sig i. Om man inte blir för hård mot sig själv.

En förmåga att lyfta andra har den pianist jag spelade tillsammans med i lördags och söndags. Daniel Lundström, kantor i Nordmaling. En begåvad jazzpianist. Jag har haft förmånen att under de senaste åren fått spela med flera duktiga musiker. Men den där gåvan, att lyfta andra, den är särskilt tydlig hos kantorn i Nordmaling. Tänkte bara få skriva det, även om han aldrig kommer att bli biskop. Eller kanske just därför. För sådana som kan lyfta andra behövs i alla sammanhang. Jag avslutar förresten med att länka till Nordmalings församlings facebooksida där ett litet klipp med ett pianosolo finns med.

Vad jag vill göra själv av allt jag skrivit om i detta inlägg? Inte vara ledamot i domkapitlet. Inte vara biskop. Men mer än gärna spela på konserter med Daniel eller andra som jag trivs med i musikens värld. Och så hopps jag att även jag ska få bära på den där gåvan att kunna lyfta andra. Jag får träna på det:-)